why!!!

När ska man glömma? När ska man släppa?
Det har snart gått ett och ett halvt år och trots detta ertappar jag mig själv när jag sjunker in i mina tankar.
Varför kan jag inte bara gå vidare?
Jag intalar mig gång på gång att jag mår bra, att jag överlevde en färd mot ett säkert fall. Jag intalar mig själv att det är det bästa som kunde ha hänt, att jag klarar mig så mycket bättre på min egna väg. Men det är svårt, för när man minns och saknar så känns det inte så lätt att se det från det possitiva.

Jag såg bilder idag, det var tungt.. det var ju min idé. Det var ju min dröm, min lycka, min plan... vad hände med den? Jo den krossades, den förstördes och föll i spillror, på en helg.

Ibland tror jag att jag straffar mig själv för det som hände då. Jag litar inte, jag vågar inte och framför allt så kan jag inte..
Jag kan inte ens våga tro att det en dag kommer lösa sig för mig också..

Är jag dömd till att enbart gröta i spilror?
Jag vet ju hur mycket jag vill.. men jag låter hellre något döut än att våga ta en chans som inte blir som jag hoppats, för jag vill inte bli sårad igen, för jag vet inte om jag kan limmas ihop fler gånger! (?)

Jessica Anita Magnusson har fallit.. igen..